Yi Munyôl

Yi Munyôl har sedan sitt genombrott i slutet av 70-talet varit en av Sydkoreas mest framstående författare. I sitt hemland har han prisats av kritiker och hans böcker hör till de mest lästa och omdiskuterade. Han är också en av de få sydkoreanska författare som med framgång översatts till västerländska språk. Hans verk har vunnit erkännande främst i Frankrike, men en rad framgångsrika översättningar till engelska de senaste åren har introducerat hans författarskap även i Storbritannien och USA.

Sydkoreas historiska bakgrund spelar en avgörande roll i Yi Munyôls levnadsöde och författarskap. Hans far var en av de vänstersympatisörer som under Korea-kriget gick över till den nordkoreanska sidan, och när de pressades tillbaka följde han med dem och lämnade sin familj i syd. Den strikta anti-kommunistiska lagstiftningen i Sydkorea innebar att inte bara fadern utan även hela familjen betraktades som brottslingar. Även om de inte bestraffades präglades Yi Munyôls uppväxt av den diskriminering familjen utsattes för som "kommunistiska element" i en USA-stödd, konservativ och anti-kommunistisk diktatur. Efter omfattande självstudier lyckades dock Yi Munyôl komma in på landets mest prestigefyllda universitet, Seoul National University, men avbröt sina studier för att senare helt ägna sig åt sitt författarskap.

Det mest uppenbara litterära resultatet av Yi Munyôls familjehistoria är romanen Tid för hjältar (Yôngung sidae, 1984) som återberättar faderns agerande under Korea-kriget, men även i andra verk återkommer samma tema där fäder överger sina familjer på grund av sin ideologiska övertygelse. I den självbiografiskt baserade novellsviten Ett ungdomsporträtt (Chôlmûn nar ûi ch'osang, 1981) figurerar en vän till protagonisten, som hyser det starkaste förakt för sin fader, vars agerande slagit moderns liv i spillror och drivit hans syster till prostitution. Denne vän önskar inte annat än att få komma in i armén för att "fånga kommunistdjävlar", något som dock ironiskt nog förnekas honom, just på grund av hans faders agerande. Väl i armén vill han vänta på nästa nordkoreanska attack, och skulle hans fader vara bland de nordkoreanska trupperna skulle han "skjuta honom först av alla".

Denne arge unge man sätts dock på plats av en annan person i protagonistens omgivning, fadern till en vän. Denna bybo "som ständigt varit inlagd i sprit" tillrättavisar ynglingen och säger att ingen son har rätt att fördöma sin fader och att alla är offer, "skulden ligger hos tiden som är ur led". Senare visar det sig att även den bybon har deltagit i en gerilla-attack mot en lokal polisstation och nu lever under falsk identitet. Även han har övergett sin familj och hans sanna identitet uppdagas när en av hans söner söker upp honom för att be honom närvara vid den övergivna fruns dödsbädd. Han ser sig dock enbart som liket av sitt forna jag, och på grund av skuldkänslor kan han inte förmå sig att återvända till sin hemby, han kan inte "tvätta händerna rena från bybornas blod".

Dessa två personer representerar två sidor av en grundläggande problematik i Yi Munyôls författarskap: kan man i ett konfucianskt samhälle, där sonlig vördnad är den mest grundläggande principen, kritisera sin faders agerande? När en ung person utsätts för förtryck och diskriminering på grund av sin faders agerande, vart vänder hans sin ilska, mot det system som förtrycker honom, eller mot den fader som försatt familjen i den svåra situationen?

De mekanismer som styr förtrycket i en diktatur spelar också en central roll i Yi Munyôls författarskap, och hans kritik går djupare än bara av de makthavande. Hans egna erfarenheter av diskriminering under uppväxttiden har lett honom till att analysera hur samhället i stort fungerar under en sådan regim, och i ett av sina mest berömda verk, novellen Vår förvridne hjälte (Uri dûl ûi ilgurôjin yôngung, 1987), filmatiserad 1992, skildrar han med skärpa dessa förtrycksmekanismer inom ramen för en skolklass. Berättelsens protagonist, en ung pojke vid namn Han Pyôngt'ae, flyttar från sin välrenommerade skola i huvudstaden till en landsortsskola efter att hans far blivit offer för en politisk utrensning. Med sin bakgrund räknar han med att kunna ta en ledande roll i sin nya klass, men finner sina ambitioner omintetgjorda av klassens ordningsman Ôm Sôktae. Denna styr klassen med diktatoriska medel och så länge han lyckas upprätthålla ordningen lägger sig läraren inte i hans metoder.

Han Pyôngt'ae vägrar dock anpassa sig, och beväpnad med de idéer om rättvisa och jämlikhet han lärt sig i skolan - i en USA-stödd diktatur som Sydkorea spelade självklart liberala principer en central roll i den anti-kommunistiska propagandan - tar han upp kampen med klassens diktator. Men vad som gör hans kamp så svår är de andra barnen i klassen som inom ramen för den rådande ordningen försöker klara sig så gott de kan, ingen vill ju bli utsatt för diskriminering och förtryck. Diktatorn Ôm Sôktae behöver inte göra mycket, förtrycket utövas mer eller mindre av sig självt, och när Han Pyôngt'ae vänder sig till läraren har han inte mycket att anföra mot ordningsmannen.

Med obehaglig skärpa skildrar Yi Munyôl hur novellens hjälte "förvrids", han fortsätter visserligen att för ett tag bekämpa Ôm Sôktae, men så sakta anpassar han sig till, och utnyttjar för egen vinning, klassens förtrycksmekanismer, för att slutligen kapitulera och njuta av att kunna leva ett privilegierat liv i ordningsmannens skugga. En diktatur fungerar som alla andra samhällen, i slutändan är det viktigaste för majoriteten att överleva och se efter sina egna intressen, och för att göra det måste man bli en del av förtrycket mot de element som verkar hota ordningen.

Anders Karlsson