Karavan 2011:1

Redaktörens presentation av nummer 1/11

Allt vad det äckliga kan berätta
En del av detta nummer har temat "Äckel". Vad spelar det äckliga egentligen för roll i livet och litteraturen?

Jag tror att idén att lite närmare undersöka den frågan föddes för ganska länge sedan när jag läste en novell om en man som får en hiskelig vårta. Novellen är skriven av den sydindiske författaren O. V. Vijayan och heter rätt och slätt "Vårtan". Men det är en högst ovanlig utväxt, detta.
Mannen får den i ansiktet, först är den liten men blir snart stor. Den bara växer och växer, lägger sig över näsan, tar över ansiktet, delar av mannens kropp och till sist har den intagit mannen helt och hållet.

Nu är han VÅRTAN. Samtidigt ger den ifrån sig kladdigheter, ett gröngulvitt slem fyllt av var, ibland blodblandat. Berättelsen var så besynnerlig och fascinerande äcklig att den fastnade på något vis.

Ingemar Haag reflekterar här i numret över vad som utmärker det äckliga. Ett kriterium är att det blir för mycket av något, vilket stämmer väl in på denna novell.

Även om en liten vårta i sig kan vara äcklig, är det för mesta inte så farligt. Men denna var alltför äcklig, den var enorm, gigantisk, och det var ingen hejd på det motbjudande kladd som vällde ur den, en veritabel flod. Något annat som kan skapa äckelkänslor är när något bekant förändras, här en ordinär liten vårtas förskräckliga förvandling. I Haags intressanta artikel finns mycket mer att läsa om vad vi uppfattar som äckligt.

Därutöver bjuds i temadelen på äckeleffekter i några olika litterära verk och diskussioner om vad dessa symboliserar. För äcklet har mycket att berätta, på många plan.

Hos författaren Ayi Kwei Armah uttrycker det till exempel en politisk besvikelse, hos Clarice Lispector händer något synnerligen omvälvande när huvudpersonen i hennes berättelse stöter på en kackerlacka.
Det äckliga väcker vämjelse, men har en märklig förmåga att även kunna locka. Slående är också hur tunn gränsen kan vara mellan det som är gott och skönt och det som är äckligt.

För invånarna i bostadsområdet Altos de la Cascada är gränsen mot det omgivande samhället mycket viktig att upprätthålla. Omvärldens larm bör befinna sig på avstånd.

Altos de la Cascada är ett så kallat gated community, som spelar en stor roll i argentinska Claudia Piñeiros roman Torsdagsänkorna. Här kan du ta del av ett avsnitt ur den spänningsfyllda historien, i väntan på att den utkommer i svensk översättning, och möta författaren i en intervju.

När jag skriver det här duggar nyheterna tätt från katastrofens Japan. För drygt ett år sedan var det Haiti som drabbades av en stor jordbävning. Författaren Dany Laferrire var där, och i sitt gripande vittnesmål berättar han om det ofattbara. Efter det första skalvet hamnade han på magen under träden: "Eftersom vi låg på marken kunde vi känna varje skakning i jorden djupt inne i oss. Kroppen och jorden blev ett."

Om de sista ögonblicken i några mäns liv berättar den angolanske författaren José

Eduardo Agualusa i en av sina två historier i detta nummer.

Tillsammans med ugandiska FEMRITE, ett nätverk för kvinnor som skriver, höll Karavan i början av året en workshop för afrikanska kvinnliga författare. Läs mer om detta äventyr lite längre fram.

Den egyptiska författarinnan Somaya Ramadan skriver exklusivt för Karavan om det stora som timat i hennes land. Det folkliga, fredliga upproret har väckt ett nedfruset hopp till liv. Och Somaya kan skriva igen, efter många års tystnad! I nästa nummer pejlar vi stämningen i den unga arabiska litteraturen. Men först får det bli vår.

Birgitta Wallin
Redaktör