Cristina Peri Rossi

I en intervju har Peri Rossi sagt att hon började skriva "mot verkligheten", för att hon inte tyckte om den som omgav henne - först i hemmet och senare i sitt land som helhet. Hennes författarskap koncentrerar sig kring denna verklighet men också kring det okända, irrationella och stundtals hotfulla.

Peri Rossi tillhör den generation intellektuella som växte upp med ett stort utrymme för debatt, kritik och konstnärliga experiment, men som snart fick se sin frihet begränsas kraftigt. Redan 1972 tvingades hon lämna Uruguay och bosatte sig då i Barcelona. 1970 hade hon publicerat boken Indicios Pánicos, som i allegorisk form skildrar den smygande terrorn i det uruguyanska samhället; samma år stängde militären kulturtidskriften Marcha vars redaktion hon tillhörde.

Peri Rossi har berättat att hon redan som liten bestämde sig för att bli författare. Samtidigt har hon beskrivit hur hennes farbror då tog henne med till sitt bibliotek för att visa henne hur få kvinnor det fanns bland författarnamnen - allt i avsikt att avskräcka henne från ett sådant avsteg från kvinnorollen. Hon uppmuntrades inte heller av modern, som ändå var lärare (fadern var byggnadsarbetare).

Nu blev det så att Peri Rossi först följde i sin mors fotspår och utbildade sig till lärare. Hon arbetade sedan som gymnasielärare i spanska samtidigt som hon skrev. 1963 utkom hennes första bok, Viviendo. Den blev mycket uppmärksammad då den representerade något nytt, och hon sällade sig snart till raden av progressiva författare som genom åren knutits till tidskriften Marcha. Samtidigt var hon starkt engagerad i politiken, särskilt kvinnofrågorna. Hon skrev också lesbisk lyrik, bl a diktsamlingen Evohé (1970).

Peri Rossi är verksam som författare, litteraturskribent och förlagsredaktör i Barcelona. Bland hennes senare böcker kan nämnas romanen El amor es una droga dura (1999).