Indonesisk litteratur
För-indonesisk litteratur
Den moderna indonesiska litteraturens historia börjar runt år 1900, perioden då den indonesiska nationalismen började ta form i vad som då var Nederländska Ost- indien. På huvudön Java bildades organisationer som främjade inföddas rättigheter. De första av dessa hade vissa etniska och regionala begränsningar, men behovet att nå över etniska, språkliga och religiösa gränser trängde sig snart på, och då skapades organisationer som talade till alla som var födda i kolonin. När man riktade sig utanför den egna gruppen använde man sig bäst av malajiska, som var regionens lingua franca. Indonesiska är en nationell dialekt av detta språk. Orden Indonesien och indonesiska började användas först på 1920-talet av unga nationalister, och år 1928 svors indonesiska in i Sumpah Pemuda (Ungdomseden) som det gemensamma språket för en nationalism.
Balai Pustaka, det statliga förlaget, publicerade vad som länge ansågs vara den första moderna indonesiska litteraturen i början av 1920-talet: romaner på standardiserad malajiska författade av skollärare från Minang- kabau, Sumatra. Men översättningar och kreativa tolkningar av europeiska romaner och noveller hade tryckts på inhemska språk sedan slutet av 1800-talet. Mycket skrevs på vad som kallades låg malajiska eller »kines- malajiska«. Lokala berättarformer blandades med europeiska och andra, inte minst inom den malajiska pressen där journalisterna ofta var av blandad härkomst: peranakan-kineser eller indos.
Sedan andra hälften av 1800-talet hade den malajiska pressen blomstrat. Den skapade en plats för berättelser av olika slag, både fristående och följetonger, som ofta bar underrubriken »sanna berättelser« och kunde vara skrivna på prosa eller på vers (syair). Den malajiska pressen spelade också en avgörande roll i artikulerandet och spridandet av nationalism. Initiativ till bildandet av de första infödda organisationerna kom från journalister, som inte sällan skrev fiktion vid sidan om. En press som både ägdes och drevs av infödda uppstod först med starten av Soenda Berita 1903. Chefredaktören Tirto Adhi Soerjo, son till en javansk högaristokrat, var också nationalistledare och författare. Han rörde sig i samma miljöer som journalisten och författaren Herman Kommer, en europeisk indo som skrev på malajiska, och vars berättelse inleder antologin Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar.
Kommers »Berättelsen om Nji Paina« har som regeln 10 var en lång underrubrik: »En vacker berättelse om händelser som skett ganska nyligen i öst-Java«. Den kom ut på det välrenommerade förlaget A. Veit & Co år 1900, och det är möjligt att den dessförinnan publicerats i malajisk press. »Berättelsen om Nji Paina« kan sägas ta ställning för de infödda mot en godtycklig kolonial makt, representerad av sockerfabrikens nye chef och bokhållaren Briot. Den utgör exempel på en spirande för-indonesisk litteratur.
Innan andra världskriget var pseudonymer vanliga och det var inte ovanligt att berättelser publicerades anonymt, något som har försvårat arbetet för litteraturhistoriker. Först under 1920-talet kommer berättelser som publiceras under rubriken »novell« (cerita pendek). Moderna teman, som parrelationer, började fylla berättelserna. Under samma årtionde svällde de socialistiska rörelserna på Java och flera av deras ledare skrev romaner, noveller och dikter; en i stort sett ganska tendentiös litteratur.1
Att läsa betydde förr ofta att läsa högt inför en församling på kvällarna. I Muhammad Kasims novell »Gräla viskande« (ca 1930) är länken till den muntliga litteraturen och berättandet från byn påtaglig, en typ av »tröstande och lättsamt berättande« (tjerita pelipur lara) som bygger på regional folklore. Denna typ av berättelse var vanlig från sent 1920-tal fram till andra världskriget.
Den språkliga skillnaden mot »Berättelsen om Nji Paina« är stor, eftersom novellerna är skrivna på så kallad låg respektive hög malajiska, men går tyvärr förlorad i översättning. Den förra är skriven på ett brokigt språk och har ett utmanande innehåll, den senare är språkligt korrekt och underhållande.
1930-talet är årtiondet då novellen etableras. Den förblir emellertid underordnad - både numerärt och i prestige - poesi, drama och romaner. De noveller av Kasim som publicerades i Balai Pustakas magasin Pandji Poestaka blev dock så populära att de efterfrågades som bok. Resultatet blev landets första novellantologi, utgiven 1936 med underrubriken »en samling roliga berättelser». Efter politiska oroligheter och den stora depressionen hårdnade den statliga censuren. Samtidigt bröt sig några författare fria från Balai Pustaka och skapade den inflytelserika kulturtidskriften Poejangga Baroe (Den nya diktaren), som kom ut åren 1933-1942 och 1948- 1953. Tidskriften samlade nationalistiska journalister och diktare på armlängds avstånd från de koloniala myndigheterna och Balai Pustaka. Andra - ljudliga och radikala nationalister och socialister - tvingades i exil eller fängslades.1 Det gäller inte minst Mas Marco Kartodikromo. kollega till Tirto och Kommer, journalist, ledare och författare.
Japansk ockupation, revolution, 1950-tal
År 1942 förde Japan andra världskriget till den indonesiska övärlden. Efter deras snabba seger följde en tre och ett halvt år lång ockupation. Ockupationsmakten lade beslag på både materiella och själsliga resurser. Merparten av allt ris, och många människor därtill, beslagtogs, vilket Rukiahs berättelse »Ma’Esah« berör. All kulturproduktion centraliserades under propagandabyrån Sendenbu.
Den indonesiska revolutionen skedde i det maktvakuum som följde på Japans kapitulation den 15 augusti 1945. Nationalisterna runt den karismatiske Soekarno, Indonesiens president 1945-1967, hade under ockupationen förberett för landets självständighet. Efter kapitulationen tog de steget fullt ut och utropade den 17 augusti 1945 republiken Indonesien. Självständigheten möttes av en allierad invasion ett par månader senare. Krig och förhandlingar med holländska trupper pågick sedan under fyra år.
Den holländska maktens kollaps 1942 respektive revolutionen 1945 utgjorde abrupta avbrott med det som varit. För litteraturen innebar det nya riktningar både vad gäller stil och innehåll. Det kom allt fler berättare; många unga, rastlösa och ivriga att uttrycka sina förväntningar. Så som vi möter novellen idag fick den sitt genombrott under just revolutionsåren. Den unge poeten Chairil Anwar (1922-1949) inspirerade den revolutionära tidsandan med dikten Aku (Jag, 1943). Dikten förmedlar en kompromisslös energi och en vägran att vara någons boskap. En rad från dikten, som förärade honom en kort men brutal arrest av kempeitai, lyder: Aku 13 ini binatangjalang, Dari kumpulannya terbuang (»Jag är ett vilddjur, utslängd från min hjord«). Denna ungdomliga attityd och energi drev även Abdullah Idrus och Pramoedya Ananta Toer som inledde sina karriärer vid samma tid. Inspirerade av främst amerikanska och ryska författarskap utgjorde de stommen i vad som kom att kallas för Generation 45, revolutionens generation. Vad som utöver attityden och revolutionen höll ihop författarna sammanfattades i manifestet Surat Kepertjajaan Gelang-gang från 1950, vars första rad lyder: »Vi är de sanna arvtagarna till världens kultur.« Revolution, universalism, humanism och banden till folket betonades.
»Sendenbu har alltid ett finger med i spelet«, skriver Idrus i en novell från ockupationstiden (»Pasar Malam Zamanjepangs, »Nattmarknad på den japanska tiden«) som skildrar den desperata fattigdomen och distraktio¬en som en kväll med nöjen arrangerad av propaganda¬yrån Sendenbu innebär. På grund av censuren publicerades Idrus noveller först efter ockupationen, under den nationella revolutionen. Idrus berättelse i denna antologi, »Kota-Harmoni«, utspelar sig på en spårvagn mellan de två stadsdelarna Kota och Harmoni i Jakarta, och resan är allt annat än harmonisk. Idrus gestaltar den påtagliga spänningen mellan vagnens personer och grupper med sin sarkastiska stil. Läsare kanske reagerar på hur Idrus använder stereotypa uttryck - minns att det var 1940-tal. »Kota-Harmoni« är en briljant berättelse i sin enkelhet; rapp, intensiv och skissartad, likväl mycket talande. Lägg till det ett ljumt rebelliskt slut, märkbart även för den som inte känner till hur Japans militära segrar rapporterades i den malaj iskspråkiga radion: Kemenangan yang gilang-gemilang (ung. »ärorik seger«). Idrus använder alltså ord från officiellt språk, som en gång känts igen med ironi av en radiolyssnande allmänhet.
Pramoedya Ananta Toer, Indonesiens genom tiderna mest kände författare, var 20 år vid tiden för revolutionen och anslöt sig till den nya armén. Hängiven revo¬lutionen blev »Pram« dess främste författare. Många av hans texter om de första revolutionsåren skrevs strax innan och under en längre period i holländsk fången¬skap 1947-1949. Antologin Cerita dari Blora (Berättelser från Blora), ur vilken »Omskärelsen« är hämtad, berättar om författarens barndom och ungdom samt om livet i Blora. Tillsammans med den korta romanen Bukan Pasar Malam (ung. »Livet är ingen nattmarknadc) hör den till hans mer framstående verk från tiden strax efter den vunna självständigheten.
I »Omskärelsen« möter vi småstaden på Java. Den traditionella omskärelseceremonin är en stor händelse i familjen och en sorts initiationsrit för pojkarna som både lockar och skrämmer. Pojkarna ser fram emot att bli riktiga muslimer, men vändningen på historien blir emellertid annorlunda.
Siti Rukiah Kertapatis berättelse »Ma’Esah« publicerades i den återupplivade tidskriften Poejangga Baroe 1948. Det är »en samhällsskildring* (undertiteln) genom en enkel kvinnas ögon under en revolution präglad av osäkerhet, okunskap och våld. Rukiah räknades till Generation 45-författarna och var en av några få framgångsrika kvinnliga författare under sent 1940-tal och tidigt 1950- tal. Rukiah skrev dikter, en kort roman och noveller, men kom efter hand att inrikta sig på barnböcker. Politiskt rörde hon sig åt vänster, med konsekvensen att hon liksom Pramoedya försvann från det litterära livet efter kontrarevolutionen 1965-1966. Vänsterförfattares tidigare verk censurerades eller ignorerades, även dem från tiden innan de allierat sig med vänstern. De plockades till och med bort ur nytryck av samlingsantologier. Denna censur var aldrig homogen och total, men varade ända till New Order-regimens (1966-1998) fall.
Ali Akbar Navis blev känd som författare med novellen »Bönehusets förfalk, utnämnd till en av 1955 års bästa noveller i litteraturtidskriften Kisah, och den följande novellsamlingen med samma namn. Novellen ansågs då vågad; den var intellektuellt och religiöst utmanande, och författaren mottog viss kritik för att han porträtt- terat Gud som en människa. Navis kallades »hånaren* för sitt rättframma sätt att satirisera olika ämnen, vilket hör mer till kulturen på Sumatra än den på Java, som är mer raffinerad och försiktig. Navis noveller hämtar sitt stoff från författarens hemprovins i Sumatra. Ofta be¬handlar de religion, och utgör ett slags kulturell kritik. 16 1960-tal, stagnation och ny ordning Spänningen mellan vänstern, Soekarno-nationalister som inte ansåg att revolutionen var över, och de krafter som utgjorde högern, eskalerade sakta men säkert efter självständigheten. Efter de första demokratiska valen 1955 blev politiken splittrad och turbulent. Från ungefär 1960 tilltog det ideologiska förtrycket. Även litteraturen politiserades: författare skulle välja sida. Författare som stödde principen »konst för konstens skull« kom 1963 ut med ett kulturmanifest som det blev en stor affår av. Manifestet förbjöds, signatärerna fick utstå spott och spe, och några förlorade sina jobb. Efter en blodig uppgörelse inom militären natten till 1 oktober 1965, skylld på kommunistpartiet, grep Soeharto makten genom en kiypande statskupp. Åren 1965-1966 var bokbålen många, samtidigt som Indonesiens kommunistparti eliminerades och president Soekarnos makt successivt föll i Soehartos händer. Perioden sent 1950-tal ända till tidigt 1970-tal blev en nedgång för kulturen både i kvantitet och kvalitet, vilket har sina naturliga förklaringar i det hårda politiska klimatet och de ekonomiska kriserna.
De författare som tidigare samlats kring manifestet kom år 1966 ut med en ny litterär tidskrift, Horison, som fortfarande ges ut. Den litterära realismen blev nu mer ovanlig, till förmån för stilistiskt experimenterande. Liberala, individualistiska konstnärer kom att dominera indonesisk konst under 1970- och 1980-talen. Till de internationellt kända författarna som befann sig i opposition under den politiska perioden hör poeten och kolumnisten Goenawan Mohamad, som fortfarande är verksam, samt den bortgångne W. S. Rendra, dramatiker och poet. Novellforfattaren Hamsad Rangkutis långvariga engagemang i genren sträcker sig från Generation 1966, till vilken han räknades, till 2010-ta-let. Han var under lång tid redaktör på Horison och i hela 50 år har han skrivit noveller för Jakartas tidningar och tidskrifter. Hans tankeväckande och humoristiska novell »För vem visslar du?« är inkluderad i antologin.
New Order: pressen och censuren
Indonesiens ekonomi växte kraftigt under 1970- och 1980-talen. Landet åtnjöt frukterna av högre oljepriser och återintegrerades i den globala ekonomin. Samtidigt ökade de tryckta medierna explosionsartat både vad gäller antal och upplagor. Eftersom man i regel gav plats för noveller i söndagens kulturbilaga stärktes också novellskrivandet. Horison var under denna period en auktoritet; litterära tidskrifter som den har varit få och de som dykt upp har sällan blivit långlivade.
På 1980-talet började dagstidningar och olika magasin spela en mer betydande roll för novellens utveckling. Den största dagstidningen fCompas (i vilken några av den här bokens berättelser har publicerats), med dess årliga best of-antologi, blev under 1990-talet det mest prestigefyllda mediet för noveller. Samtidigt ökade även själva genrens prestige. Dagspressen och särskilt Kompas har utan tvivel påverkat novellen i riktning mot aktualitet och dokumentärt skrivande. Författarna är dessutom ofta journalister, och några av dem har använt novellen för att komplettera och förstärka journalistiken.
Den författare som drivit utvecklingen mot fakta och aktualitet längst är Seno Gumira Ajidarma. Han kan beskrivas som både dokumentär och postmodernistisk genom sitt sätt att blanda stilar, främst journalistik och fiktion. New Order-regimens censur drabbade Seno i hans arbete som reporter för veckomagasinet Jakarta-Jakarta. Men med en novelltext, upptäckte han, kunde han berätta om sådant som inte var tillåtet att skriva om på nyhetssidorna. Seno var starkt påverkad av militärmaktens våldsutövning, särskilt den internationellt uppmärksammade massakern i Dili, Östtimor, 1991 - en händelse han hade blivit förhindrad att rapportera om i Jakarta-Jakarta. Sedan Seno blivit avstängd från sitt jobb som reporter blev Östtimor en hjärtesak för honom. I de berättelser som samlades i antologin Saksi Mata (Ögonvittnet, 1994) nämndes aldrig Östtimor vid namn, för att inte väcka censorernas uppmärksamhet. Ändå var det tydligt för de flesta indonesiska läsare vad berättelserna handlade om. Seno myntade uttrycket »när journalistiken tystas måste litteraturen tala« och 1997 publicerade han en lång essä på detta tema, som har fungerat som inspiration för många författare.
Hans berättelse, »Clara«, som tar upp det etniska våldet mot kines-indoneser i maj 1998, utgör ett exempel på den indonesiska novellens strävan efter att vara aktuell. Då berättelsen först lästes upp offentligt och i nära anslutning till händelserna den beskriver var den starkt laddad. Samtidigt är det en experimentell berättelse, som handlar om skrivprocessen och den tunna gränsen mellan fakta och fiktion. Berättelsens jag, en myndighetsperson i uniform, erkänner att det är hans jobb att förvränga verkligheten i de rapporter han skriver. De element vi finner i »Clara« - mänskliga rättighe¬ter, pluralism och antivåld - hör till den demokratiska världsbild som den yngre generationen författare efter Seno förmedlar i sina texter.
Dagstidningar, veckopress och månatliga publikationer har haft en sådan betydelse för den indonesiska litteraturen som helhet att den - inte helt missvisande - kallats för »tidningslitteratur«. Bara de stora dagstidningarna (ca 25 stycken) publicerar omkring 1 000 noveller årligen, en mängd som gör produktionen svår att överblicka. Pressens stora spridning, romaners och böckers i allmänhet relativt höga prisläge och de få förlagens osäkra situation var bidragande faktorer till att indonesisk litteratur förde sitt liv främst i olika magasin och tidningar då termen först myntades år 1954. Idag är situationen annorlunda: böcker är fortfarande dyra för medelinkomsttagaren, men det existerar en omfattande litteratur i bokform, och novellen är en populär genre som ofta ges ut i antologier.
Efter New Order: Generation 2000
Efter massiva demonstrationer med krav på demokratiska reformer föll New Order-regimen år 1998. Indonesien, som är världens ijärde största nation, inledde då en demokratisk utveckling och höll år 1999 de första fria valen sedan 1955. Trots maktkamp, separatism, naturkatastrofer och terror har övärlden genom åren hållit ihop som en nation - en utveckling som satt sina spår i litteraturen.
Vår utgångspunkt i sammanställningen av antologin Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar har varit att presentera modern indonesisk novellkonst med dess olika stilriktningar och några av dess viktigaste författare. Vi introducerar författare som var med och lade grunden till Indonesiens moderna litteraturprojekt, och därefter noveller av författare som gjorde sig ett namn strax före och efter New Order-regimens fall, med Seno G. Ajidarma som förmedlare. De senare har alla publicerats mellan åren 1998 och 2006, en relativt turbulent period i Indonesiens historia.
De flesta »Generation 2000«-författare i denna bok, med geografiskt och kulturellt vitt skilda ursprung som Java, Bali, Sulawesi och Aceh, är nationellt kända. Flertalet är födda på 1970-talet och några av dem ingick i en antologi från år 2000 som introducerade just en Generation 2000 - »kännetecknad av en litteratur som är medkännande, oberoende, medveten om demokrati och pluralism, men heterogent uttryckt« - liksom det tidigare, men mer framgångsrikt, introducerats en Generation 45 och en Generation 66 i anslutning till politiska omvälvningar.
Andelen kvinnor i antologin är i stort sett representativ: av Indonesiens novellförfattare har under lång tid Värdedelen utgjorts av kvinnor. Idag dominerar kvinnliga författare istället romangenren, särskilt dess mer populära former, i en tid då gränsen mellan seriös och kommersiellt anpassad litteratur varit svår att urskilja. Två av de mest populära och tongivande författarna inom novellberättandet efter år 2000 är kvinnor: Djenar Maesa Ayu och Helvy Tiana Rosa. Djenar är en frispråkig och utmanande författare som vänder sig till unga kvinnor i storstäderna, medan Helvy är förgrundsfigur inom en litteratur inspirerad av islam.
Varken dagspressens standard eller den aktuella formen hos dess noveller har hindrat olika författare från att profilera sig stilistiskt. Journalisten Triyanto Triwikromos »Spegel av sand« är en berättelse som tänjer på gränserna mellan fiktion, dokumentär realism och surrealism. Triyantos berättelser kännetecknas av vild fantasi och hans stil är besläktad med det sätt att beskriva verkligheten som litteraturteoretikern Homi Bhabha har kallat den postkoloniala världens litterära språk: magisk realism. Tidigare författare, inspirerade av europeisk realism, ignorerade i stort den magiska dimensionen av den indonesiska verkligheten. Författarna Indra Tranggono och Agus Fahri Husein, som har skrivit berättelserna »Statyer i samtall« respektive »Dollarguden«, använder även de magisk-allegoriska be rättartekniker och tar parti för samhällets utsatta. En annan gemensam nämnare utöver stilen är hur dessa tre författare tolkar Indonesiens utveckling, till ett land dominerat av mammon.
Vi har också inkluderat en berättelse som är betydligt längre än dagspressens standard: Eka Kurniawans »Kärlek utan slut«. Eka skriver bäst när han skriver långt, debutromanen från 2002 var på 516 sidor. Han är en lovande romanförfattare, inspirerad av namn som Pramoedya Ananta Toer, Knut Hamsun och Gabriel García Márquez.
Azhari undkom tsunamin som drabbade hans hemstad Banda Aceh 2004. Hans berättelser gräver i Acehs lokala kultur och historia. Novellen »De som var täckta av alger« tar upp det våld som på 1960-talet blossade upp mellan trogna muslimer och kommunister. Antologins yngsta författare, Wa Ode (född 1984), skildrar i »Runduma« den isolerade hemkulturen på Sulawesi, stadd i förändring i takt med att omvärlden tränger sig på. Azharis första novellsamlingar och Wa Odes noveller räknas till en av de viktiga utvecklingarna i novellgenren på senare tid, den mot lokal kultur. Författarnas hemkulturer - med stoff från arkipelagens hundratals etniska grupper, språk och kulturer - ger både profil och färg till berättelser som är intressanta för en nationell publik. Utvecklingen följer dock inte den stora »tillbaka till öst«-trenden under 1970- och 1980-talen. Istället intar dagens författare en kritisk hållning till sina egna kulturer.
Raudal Tanjung Banua har specialiserat sig på att i sina noveller skildra olika malajiska kulturer runtom i arkipelagen. Den sagoliknande berättelsen »Krokodiltänder och en handfull zikir«, om en krokodiljägare, utspelar sig i en by som grundades av sjöfarande bugis för över hundra år sedan på ön Bali.
Oka Rusmini, Balis mest uppmärksammade författare, är i sitt skrivande ständigt kritisk till den balinesiska kulturen. Fysiska skildringar av kvinnans kropp, sinnlighet och kvinnlighet präglar hennes feministiska skrivande som angriper traditionella maktstrukturer, kast och patriarkat. »Sitas eld« är inget undantag, även om berättelsen utspelar sig under slutet av den holländska kolonisationen och den japanska ockupationen (1942-1945). Novellen ansluter till en diskussion som kom upp till ytan efter 1998, om den japanska imperialismen i Sydostasien under kriget. I det här fallet handlar det om användandet av tonårsflickor som sexslavar - kvinnor som in i döden nekats ekonomisk kompensation av Japan.
En dominerande strömning efter år 1998 är en frispråkig litteratur författad av kvinnor från medelklassen i landets storstäder, i första hand Jakarta. Denna litteratur uppstod och blev populär i anslutning till New Orders fall. Dess författare utgör ett intressant fenomen eftersom de har rötter i och berättar om en kosmopolitisk kultur. Mest uppmärksammad av novellförfattarna är Djenar Maesa Ayu. Hennes personlighet, rättframhet och val av litterära teman har både gjort henne känd och gett upphov till häftig debatt. Djenars stil är realistisk och subjektiv. I sina noveller tar hon upp tabubelagda ämnen som kretsar kring kärlek, kropp och sexualitet. Bröst och könsorgan fungerar som ammunition för en typ av feminism som bryter mot en konventionell och enligt Djenar och hennes likar, förlegad moral.
En relativt ny och växande litteratur i Indonesien skrivs av författare som låter sin tro färga sina texter. Författarna, även de företrädesvis kvinnor, är medlemmar i den växande gräsrotsorganisationen Forum Lingkar Pena. Ofta hämtar de sina teman från den vardagsproblematik som möter unga hängivna muslimer. Likheterna mellan dem och deras frispråkiga systrar är flera. I båda grupperna skriver man om tankeströmningar och erfarenheter i sina sociala miljöer, men medan den ena gruppen rör sig ned mot det världsliga är den andras riktning uppåt, mot himlen och Gud. De frispråkiga och de medvetet muslimska författarna både påverkas av och konkurrerar med varandra. När de muslimska författarna publiceras i dagstidningar eller litterära tidskrifter är tematiken mer universell. Helvy Tiana Rosas »Dockorna och mannen i dimman« är en surrealistisk och suggestiv berättelse, tidlös, men beskrivande Indonesien i perioden efter New Orders fall då flera provinser hemsöktes av våld och kaos.
Våld är sedan 1990-talet ett ständigt återkommande motiv i indonesisk litteratur. Statsmaktens och militärens våldsutövning har engagerat många författare. Våldet i litteraturen speglar inte bara en existerande våldskultur - i en kultur som annars är känd för att vara lättsam och fredlig - utan också en ökad medvetenhet om ett samhällsproblem som främst drabbar de svaga. Indonesiens samtida författare i perioden efter New Orders fall har tematiserat våldet och använt sig av vålds- motivet för att utmana traditionell makt - symboliskt eller direkt. De har också uttryckt sig i stilar som både utmanat ortodoxier och utvecklat litteraturen genom kreativa skillnader från sina föregångare. Majoriteten av de problem som identifierats är knutna till den manliga världen, men sedan New Order-regimens fall har genusperspektivet genomsyrat indonesisk litteratur. Enligt författarna som var aktiva under övergångspe¬rioden från diktatur till demokrati var vägen framåt denna: öka jämställdheten och upphör med militarism och maktfullkomlighet.
Texten utgör förordet i antologin Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar, förlaget Tranan, 2012, och publiceras här med författarens och förlagets tillåtelse.