Dagens vietnamesiska litteratur

För Vietnam innebar 1900-talet femtio år av krig mot främmande makter, av socialism, kollektivisering, inbördesstrider, landets delning och återförening, politiska förföljelser och tvångsekonomi med misär och massflykt ut ur landet som följd. För författarna fanns under långa perioder uttalade och outtalade "rekommendationer" om vad man fick och inte fick skriva. Om situationen för dagens författare i Vietnam är komplicerad och kräver fingertoppskänsla för var gränserna går, så har den varit ännu mycket svårare. För inte längesedan var den författare som inte höll sig till den påbjudna ideologiska linjen obönhörligen dömd, utrensad, borta. Alla visste, till exempel, vad som hände med poeten Lê Dat (född 1929) och några av hans generationskamrater som i mitten av 1950-talet, fortfarande med fullt förtroende för kommunistpartiets förståelse och respekt för demokratiska värden, grundade Rörelsen för estetik och humanism. Deras avsikt var att visa på de oroande brott mot de demokratiska principerna som hade börjat förekomma. De fick - förutom fängelse för några, tvångsarbete för andra och i stort sett obefintliga försörjningsmöjligheter längre fram i livet - genomlida ett nästan trettioårigt publiceringsförbud.

Det var 1986, drygt tio år efter segern över USA och landets återförening, och efter lika lång tids sträng planekonomi med förbud mot privat företagsamhet och med en hotande hungersnöd som följd, som partiet lanserade den "nya ekonomiska politiken". Den vietnamesiska familj som ägde en bit jord fick då rätt att sälja överskottet av det man odlade. Det skulle bara ta några år innan Vietnam, från att ha varit beroende av att importera ris, hörde till de största risexportörerna i världen. Men medan greppet om människornas privata ekonomi släppte, förblev det ideologiska struptaget lika fast. Dock, i praktiken ändå inte. Dels kom genom affärskontakter och turism impulser från omvärlden att strömma in i allt snabbare takt, dels värmde kommunistpartiet självt plötsligt upp kulturklimatet till ett kortvarigt töväder. I oktober 1987 uppmanades landets författare och konstnärer uttryckligen att ge sin skaparkraft full frihet, att "inte under några omständigheter kröka sin penna". Effekten kan gärna beskrivas med den gamla bilden: det var som att öppna en dammlucka. Inte bara ökade antalet publicerade dikter, noveller och romaner kvantitativt - framför allt var det nya ämnen som togs upp, sådana som hittills varit otänkbara. För första gången vågade man skriva om sociala orättvisor, fattigdom, kriminalitet, prostitution, obildning och omoral, feghet, korruption, maktmissbruk.

NU, I BÖRJAN AV 2000-TALET är det allt lättare att hitta böcker i Hanoi, bokhandlarna ökar i antal, hyllorna står tätare, titlarna blir alltmer varierade och intressanta. Kända författare får sina böcker utgivna gång efter annan. Översättningar från alla de stora världsspråken presenteras i attraktiva omslag. Utanför bokhandlarna finns gatuförsäljningen där den kommersiella populärlitteraturen ställs ut i sol och regn under de jättelika träden som kantar varje gata. Också där är många titlar översättningar. Sidney Sheldon läser man på omslagen, Agatha Christie… Av censuren utmobbad litteratur säljs också. Vid den stora bokhandelsgatan finns en driftig försäljerska som har sitt turisttillvända sortiment utställt i mynningen av en korridorsmal gränd som i sin tur leder in till ett av Hanois många hemliga miniatyrsamhällen (små slingrande gatusystem som delar upp det som från stora gatan ter sig som ett vanligt kvarter i ett antal mindre, ibland med en pagod gömd längst därinne). På begäran springer hon snabbt efter sin jutesäck där hon förvarar böcker som polisen skulle vara intresserad av om de gitte, eller om de förstod sig på.

Nguyen Huy Thiep heter den författare som kom att bli töväderslitteraturens portalfigur. I sina samtidskritiska noveller beskrev han på en korthuggen, skenbart konstlös prosa - också hans stil var ny och chockerande - på en gång kärleksfullt och desillusionerat landet och dess människor och ledare. Antingen han valde att skriva påträngande realistiskt eller att berätta indirekt, i form av sagor eller omdiktningar av historiska händelser, var hans kritik alltid lika drabbande. En av hans tidiga noveller, Generalen drar sig tillbaka (finns på svenska i samlingen Skogens salt, 2001) kom att få symbolisera hela den nya samhällskritiska litteraturen. Den blev så känd och så debatterad att året för dess publicering kom att kallas "Generalens år". Pham Thi Hoai, en ung kvinnlig författare från Hanoi som så småningom skulle komma att emigrera till Tyskland, gav 1988 ut den bittra och till stilen experimentella romanen vars titel kan översättas ungefär med ordet Kristallbudbärerskan. Le Minh Khue publicerade mörka noveller om samhällets olycksbarn, ofta kvinnor. Bao Ninh och Duong Thu Huong, båda två veteraner från "det amerikanska kriget", började arbeta på sina krigsromaner där de båda medvetet undviker att glorifiera någondera sidan. Att idealisera de vietnamesiska soldaterna hade annars varit ett måste i den politiskt korrekta beredskapslitteraturen. Av dessa två krigsromaner kom den ena, Bao Ninhs, att ges ut i Vietnam, den andra inte.

Tövädret blev nämligen kort. Redan 1989 hamnade Nguyen Huy Thiep i onåd efter att ha publicerat tre noveller med historiska teman, fria omdiktningar kring kända historiska gestalter med tydliga paralleller till dagens förhållanden, och detta blev för starkt att svälja. Han utsattes för husrannsakan, hans papper togs i beslag, hans fru hölls kvar i arrest under något dygn - allt partiets sätt att ge sina tydliga signaler. Resultatet blev att Thiep, som den gamle generalen i hans egen novell, drog sig tillbaka. Tillsammans med en god vän ägnade han mer än ett år åt att skulptera en över fyra meter hög buddha som nu dominerar hans trädgård i Hanois utkanter. Han försörjde sig en tid som restaurangägare och i viss mån också som keramiker, en syssla som han än i dag kan återvända till för att få ro och avkoppling, men också för att dryga ut kassan. Thiep torde vara en av de ytterst få, om inte den ende, av Vietnams författare som kan leva på sin penna. Bao Ninh är ett slags tövädrets gränsfall. Hans roman Krigets sorger kom ut 1991 (på svenska 1994) och belönades av Författarförbundet med ett delat pris för årets bästa roman. Men kollegan Duong Thu Huong, som ett par år tidigare hade tagit steget ut i öppen opposition och, till följd av ett kritiskt inlägg på Författarförbundets kongress, år 1991 blivit arresterad och kvarhållen i fängelse i sju månader, fick se sina möjligheter att bli publicerad i Vietnam stängas för gott. Hon lever idag i Hanoi utan möjligheter att resa utomlands och hennes romaner kommer numera ut på vietnamesiska endast i USA, samt i översättningar på ett stort antal andra språk. Nästan alla hennes romaner har översatts och de har väckt stort intresse inte minst i USA och Frankrike. Delvis, det skall inte förnekas, till följd av hennes dissidentskap men också för de på en gång djupt kärleksfulla och starkt kritiska skildringar hon ger av sitt hemland.

DAGENS VIETNAMESISKA FÖRFATTARE och i synnerhet de som debuterade före år 1987, som inte kunde läsa främmande språk eller hade svårt att komma över böcker tryckta utomlands, har alla haft att bemästra en inte bara politiskt, utan också kulturellt avskärmad situation. Nguyen Quang Thieu, som är född 1959, berättade en gång hur han som pojke råkade få en bok, en översatt roman, i händerna och hur han medan han slukade sidorna gjorde den omvälvande upptäckten att läsning kunde göra en liten grabb till del av en annan värld, ett annat liv, något underbart och exotiskt, något långt bortom den fattigdystra hembyn. Vad var det då för en bok? "Ingen aning, den var kanske italiensk?" Romanen var glömd men upplevelsen mindes han, hur det kändes att upptäcka Litteraturen. Och han blev författare. Ho Anh Thai är, till skillnad från Thieu, uppvuxen bland böcker, i en sedan generationer tillbaka intellektuell familj. Så också Phan Thi Vang Anh, vars far var en av Vietnams mest beundrade poeter och vars mamma är romanförfattare.

Andra återigen, som Bao Ninh och Duong Thu Huong, studerade vid författarskolan Nguyen Du som byggdes upp i Hanoi efter freden 1975 med syftet att fånga upp litterära talanger ur den förlorade generationen - de som varit soldater i stället för universitetsstuderande. Under ledning av kritikern och litteraturvetaren Hoang Ngoc Hien var denna författarskola en tid den mest framsynta och öppna högskolan i landet, den enda, till exempel, där man tilläts bjuda in föreläsare i religion och psykologi. Det var här som Bao Ninh fick det stöd han behövde för att fullborda sin roman Krigets sorger. Även om det ideologiska klimatet snabbt blev bistrare är det ett faktum att tövädret i slutet av 80-talet ledde till bestående förändringar och att de vietnamesiska författarna i dag arbetar under helt andra förhållanden än man gjorde före 1987. De är för det första så många fler! Möjligheterna att bli publicerad har ökat och en ung författarbegåvning måste inte längre vänta med debuten till fyrtioårsåldern som traditionen tidigare mer eller mindre påbjöd.

Kanske kan man säga att det nu finns en dubbel författarkår i Vietnam, för samtidigt med "de unga" - de som debuterade under eller efter tövädret eller de som redan skrivit länge men nu sluter sig till dem som försöker tänja gränserna för vad som går att säga - skriver fortfarande många av de äldre vidare i beredskapslitteraturens och den socialistiska realismens tradition. Eller, som det också har uttryckts, "experimenterar de i förnyelse med bibehållen färg". Dessa författare publiceras, prisbelönas och läses, men kanske mest där så påbjuds, till exempel i skolorna. Den allra äldsta författargenerationen är nu också fullt upptagen med att skriva sina memoarer, levnadsminnen samlade i mycket tjocka volymer, ofta illustrerade med fotografier alltifrån de yngsta åren av aktiv motståndskamp mot fransmännen (så unga, så fyllda av idealism i sina vita bomullskläder, lutade över primitiva tryckpressar långt därute i de väglösa skogarna) till de stora mönstringarna på Kulturpalatsets trappsteg vid Författarförbundets 50-årsjubileum 1998.

Ett annat den nya tidens tecken är det allt större antalet tidningar och tidskrifter med litterär inriktning, som också de ökar möjligheterna att bli publicerad. De flesta har ambitionen att presentera noveller eller följetonger, eller åtminstone knyta till sig goda krönikörer och kåsörer. Men den bok- och tidskriftsutgivning som har ökat mest är den kommersiella. Suget efter populärlitteratur, deckare, romantik, serier, science fiction, pornografi - genrer som nästan eller inte alls funnits förut - är starkt. Det handlar till stor del om översatt litteratur, men också om nyskriven, vietnamesisk. En ny yrkeskår, innerligt föraktad av sina mer seriösa kollegor, har uppstått. Det är de kommersiella författarna som skriver på beställning, bara för pengarna och glatt obekymrade om att inte få Författarförbundets garantistämpel. Även övriga massmedia - tv, film, video - expanderar och erbjuder såväl arbetstillfällen som konkurrens för fattiga författare: medan det finns otaliga boklösa hem i Vietnam är långt ifrån alla videokassettlösa.

Till det nya litterära landskapet hör också den växande översättningslitteraturen. Från att under decennier ha dominerats av översättningar från kinesiska och ryska började man 1986 att försöka fylla "europeiska luckor" som uppstått, också de, av ideologiska skäl. Nu översätts i snabb takt ett antal 1800-talsklassiker, liksom vissa centrala 1900-talsförfattare som Proust, Pasternak, Sartre, Camus, Kundera, Márquez och Hemingway. Detta var början på en översättningsutgivning som nu blivit alltmer målmedveten. År 1996 översattes ett hundratal litterära titlar till vietnamesiska, år 2000 cirka 400 (bland dessa Tomas Tranströmers samlade dikter) och 2002 över 700. Bland de 700 titlarna fanns tre svenska författarnamn - Pär Lagerkvist, Ingmar Bergman och Henning Mankell - översatta via ryskan. Och de tio vietnamesiska novellerna i samlingen Eldsommar, juliregn har redan sin pendang i en antologi moderna svenska noveller, utgivna i Hanoi 2003. Äntligen har vi möjlighet att lära känna varandras litteratur, det finns en dialog mellan författare och författare, mellan läsare och läsare.

Texten är publicerad tidigare som förord till novellsamlingen Eldsommar, juliregn, Bokförlaget Tranan, 2003